1791-1882 Italian Francesco Hayez Galleries Hayez came from a relatively poor family from Venice. His father was of French origin while his mother, Chiara Torcella, was from Murano. The child Francesco, youngest of five sons, was brought up by his mother sister, who had married Giovanni Binasco, a well-off shipowner and collector of art. From childhood he showed a predisposition for drawing, so his uncle apprenticed him to an art restorer. Later he became a student of the painter Francisco Magiotto with whom he continued his studies for three years. He was admitted to the painting course of the New Academy of Fine Arts in 1806, where he studied under Teodoro Matteini. In 1809 he won a competition from the Academy of Venice for one year of study at the Accademia di San Luca in Rome. He remained in Rome until 1814, then moved to Naples where he was commissioned by Joachim Murat to paint a major work depicting Ulysses at the court of Alcinous. In the mid 1830s he attended the Salotto Maffei salon in Milan, hosted by Clara Maffei (whose portrait Hayez painted for her husband), and he was still in Milan in 1850 when he was appointed director of the Academy of Brera there. Assessment of the career of Hayez is complicated by the fact that he often did not sign or date his works. Often the date indicated from the evidence is that at which the work was acquired or sold, not of its creation. Moreover he often painted the same compositions several times with minimal variations, or even with no variation. His early works show the influence of Ingres and the Nazarene movement. His later work participates in the Classical revival.  Related Paintings of Francesco Hayez :. | The Sicilian Vespers | Odalisque Reclining | Bad der Nymphen Detail | Sizilianische Vesper | Sizilianische Vesper |
Related Artists:
Alexander Coosemans
(1627, Antwerp - 1689, Antwerp), was a Flemish Baroque painter. According to the RKD he was registered as a pupil of Jan Davidsz de Heem in 1641 and in 1645 he became a master in the Guild of St. Luke.He travelled to Rome in 1649 but was back in Antwerp in 1651. He painted flowers, fruit, and inanimate subjects, and flourished in the Netherlands about 1630. Fruit subjects by him are in the Augsburg Gallery and the Belvedere at Vienna. In the Madrid Gallery there is a fruit-piece attributed to a J. D. Cooseman, who is said to have flourished in the Netherlands in the 17th century: and in the Bordeaux Museum, a fruit-piece ascribed to a N. Coosman. He was followed by Hendrik Schoock.
Antonio Puga
Spanish Baroque Era Painter, 1602-1648
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.